Språket, rytmen, versen, tiden var rubriken när skådespelaren, regissören och konstnärlig ledare för  Shakespeare på Gräsgården Pontus Plaenge föreläste på Regionbibliotekets Litteraturfrukost i maj.

Ett trettiotal personer, verksamma i litteraturområdet, hade samlats denna soliga försommardag för att lyssna på vilka utmaningar som uppstår när en ska översätta dramatik som förutom att den är på vers är skriven av en av den västerländska världens största författare, William Shakespeare. Pjäsen ska ju också spelas så språket måste vara förståligt för nutidens människor. Det är en av anledningarna till att det kommer nyöversättningar då och då av klassiska verk. Det är förstås inte  en sak som gäller enbart för dramatik. Klassiker som Brott och straff eller Stolthet och fördom nyöversätts också då och då .  Och: Hur får en ihop raderna på svenska när kravet är att de ska stämma med versmåttet? Texten ska alltså vara tillgänglig samtidigt som den behåller det poetiska.
Arbetet med att översätta Två adelsmän från Verona kom till av nödvändigheten i att göra en översättning som motsvarade  kriterierna som nämns ovan. Pjäsen ska spelas av Shakespeare på Gräsgården i Vadstena under sommaren 2018 och det fanns ingen äldre översättning som gick att använda.

Det ligger ju alltså en skillnad i att översätta text som ska läsas, högt eller tyst, och en text som ska framföras. Pontus påpekade att det är en stor skillnad att läsa en översättning och att spela den. Texten ska ju i första hand vara möjlig att spela vilket ställer andra krav på översättningen än vad en har att brottas med när en översätter en dikt. Om en sådan text är skriven på vers och när det gäller Shakespeares som också har slutrim måste en vara extra vaksam på att den blir naturlig att säga.
Att översätta är att välja: Det är alltid nödvändigt att stryka i Shakespeares pjäser ur flera synpunkter och när en stryker påverkar det versen. Det gör att en måste ha flera saker i huvudet på en gång:
rytmen, förståelsen, karaktärerna (hur de säger i versen), poesin osv. I vissa avseenden kan en tänka att det är som i musik: Det som skrivs är ett visst antal takter/rader med toner/ord, men ibland är det paus! Och då måste en stanna upp innan det går att spela/säga nästa fras. En svårighet  är att svenskan har längre ord men också färre vilket kan göra det knepigt att få in allt i versmåttet.
Shakespeare själv förhåller sig dock friare till versmåttet än vad hans samtida författarkollegor som Christopher Marlowe och  Thomas Kyd gjorde.

Översättningen av Två adelsmän från Verona går alltså att få höra (och se) i Vadstena i sommar då sommarteatern ”Shakespeare på Gräsgården” framför den på  Gräsgården, platsen mellan det forna palatset som blev Den Heliga Birgittas kloster (nu Klostermuseum) och Klosterkyrkan i Vadstena. Och den spelas på originalspråket på The Globe i London just nu!